Och på grund av det kan detta nog bli ett alldeles för långt inlägg, men ni som orkar läsa ni läser, ni andra låter helt enkelt bli.
Det första jag säger till dig;
Ta hand om dina vänner. Ställ alltid upp för dem, svik de aldrig, låt de veta att det de berättar för dig inte kommer ut till någon annan - och lev upp till det! Det finns inget värre än falska svin som ska föreställa ens vänner och sedan berättar saker för andra.
Och lär dig att läsa mellan raderna. Lita inte alltid på att din vän mår bra bara för att det verkar som det, bara för att han/hon skrattar, ler och beter sig som att allt är toppen.
De som inte mår bra döljer det oftast bakom en mask, och enda sättet att se det på är att kolla på ögonen. Ögonen är själens spegel, och hur mycket man än vill så kan man inte tvinga ögonen att ljuga. Ögonen visar alltid någons sanna känslor.
Något som är alldeles för svårt för att förstå, men som man måste acceptera i alla fall, är att alla inte mår bra psykiskt.
Det finns de som säger "Du har allt, så varför är du inte lycklig?"
Lycka handlar inte om att ha allt.
Man kan äga varenda pryl som existerar, man kan ha så mycket pengar att man inte behöver jobba en enda stund till i hela livet, man kan ha hur mycket underbara människor omkring sig som helst, men är allt det en garanti på att man mår bra?
Är allt det en garanti att allt är som det ska med en människa? Att hon är lycklig, att hon mår bra?
Nej det är det inte.
Det finns de som anser att jag har allt, att jag har alla saker man kan önska sig, att jag får mycket och att jag därför borde vara typ världens lyckligast människa.
Det är bara sånt bullshit.
Allt handlar om att ge och ta. Ger man då får man.
Men trots att jag har en iPhone, jag har en MacBook, jag bor hos två otroligt underbara människor som verkligen stöttar mig till tusen, jag har otroligt fina vänner som ställer upp dag som natt, jag har djur och jag ska snart börja rida osv, så är jag inte lycklig innerst inne.
Jag har perioder där jag gråter mig själv till sömns, där jag vaknar med tårarna rinnande längs med mina kinder. Jag har perioder där jag inte gör annat än går upp på morgonen, kämpar mig igenom skoldagen och sedan åker hem för att stirra in i väggen i timmar för att det sedan samma dag ska vara likadant. Jag tar på mig en mask när jag sminkar mig på morgonen, då blir jag en ny människa för ett tag, och den enda gången jag låter den trilla av är när jag ska sova. Då släpper jag taget om den och låter min ångest, mina tårar och paniken komma fram igen.
Det behövs inte alltid finnas en riktig förklaring till att man mår dåligt. Det kan vara saker man har gått igenom, saker som hela tiden ligger och trycker någonstans långt inne i ens inre, det kan vara saker man vet kommer att komma i framtiden, men ibland behöver det inte vara något särskilt alls. Det bara blir så. Och det är något som vi måste börja acceptera. För när någon ber en att rycka upp sig enbart för att man inte har något att må dåligt över, det får en bara till att må ännu värre. Då inser man hur sjukt det är, och får en till att ramla längre ner i gropen. Och att någon ens kan vräka ur sig en sådan kommentar, det förstår jag inte. Även om man tror sig känna en människa så gör man oftast inte det. Man har ingen aning om vad den bär med sig i ryggsäcken, man har ingen aning om vad den bär sig och som tynger ner den hela dagarna, och att hela tiden ha något som trycker ner en, det tar på krafterna något otroligt.
För att förstå hur det är att vara på botten så måste man själv varit där någon gång. Annars är det omöjligt att förstå. För känslan man får när man töms helt på känslor, det går inte att förklara. Rädslan som kommer när man känner att man långsamt håller på att tyna bort psykiskt, det går inte att förklara för någon levande varelse. Lättnaden att få släppa allt, att bara få stirra in i en vägg och låta sig föras bort i drömmarnas och tankarnas värld, den är så underbar. Att bara få släppa alla tyglar och bara låta tårarna rinna i hysteriska floder.
Att man har allt betyder inte att man mår bra. Tror du att pengar och prylar gör människor lyckliga? Dra åt helvete i så fall. Tror du det är du så jävla dum i huvudet, då kan du inte ha så mycket att tänka med, seriöst. Eller så behöver du bara tänka till en gång till, och lite djupare denna gången.
Lycka handlar inte om att ha saker. Denna världen hade varit en så otroligt underbar plats om någon idiot inte hade kommit på pengarna, för det är dem som har förstört allt. Det är så många idag som bara tänker på pengar, på hur mycket de tjänar.. Folk är så jävla pengakåta i vårt samhälle så det är äckligt. Pengar hit, pengar dit. Tror jag spyr.
För mig är pengar bara pengar, prylar är bara prylar. Jag vill inte ens ha det, men tyvärr är det ett måste i dagens samhälle. För mig är pengar bara papper som vi människor satt värde på, som vi viftar med hit och dit för att få lite respekt. Kom igen, hur patetiskt är det inte egentligen? DET ÄR EN PAPPERSLAPP! En papperslapp som vi för allt i världen inte vill mista, men våra nära och kära då? Det är nästan så att alla sätter mer värde på papper än på oss människor. Vad är viktigast, att vi springer runt med lite papper i fickan eller att vi har våra nära och kära i vår närhet? För mig är svaret självklart, det är det sistnämnda. Men det som skrämmer mig är att det är alltför många som skulle svarat det första alternativet och det får mig att undra vad det var som gick så fel med mänskligheten?
Vet inte riktigt hur jag kom in på detta, antar att jag sveptes med i musiken och lät fingrarna flyga över tangentbordet alldeles på egen hand ett tag. Men det fungerar det med, det blir mer äkta då tror jag. Att man inte sitter och funderar i flera minuter över vad man ska skriva, utan det bara kommer. Det kommer från sitt innersta, från botten av ens hjärta. Det blir så mycket bättre då.
Mat. När jag säger just det ordet; mat, vad tänker du på då? Något man tuggar på, sedan sväljer och som är nödvändigt för att överleva? Det gör nog de flesta, men sedan finns det även dem som vill spy bara av att höra eller läsa just det ordet. Det är så himla vanligt idag med folk som har ätstörningar, vanligare än man tror - mycket, mycket vanligare! Oftast minst en i varje klass.
När jag var yngre älskade jag att äta. Jag åt hur mycket som helst och tänkte inte så mycket på det, men för några år sedan var det något som förändrades. Jag kunde inte äta mer. Jag började äcklas av det som låg på tallriken framför mig, jag slutade äta helt. Jag var rädd för att jag skulle gå upp i vikt. Jag var rädd för att maten skulle ta över min kropp. Jag var livrädd. Tillslut hade det gått så långt att min kropp sade emot så fort jag svalde något. Som jag brukade beskriva det ”Magen säger att jag fortfarande är hungrig, men halsen säger att om jag äter mer så spyr jag.” Exakt så var det. Jag gick ner fyra byxstorlekar på max två månader, jag var underviktig med 15 kilo och det värsta vet du vad det var? Jag ville gå ner ännu mer i vikt. Helt sjukt. Nu tror du säkert att det är jättelänge sedan som allt detta hände, men sanningen är den att det inte är mer än 6 månader sedan jag var såpass mycket underviktig att det var farligt för min hälsa, men det vände när jag märkte att skolan lade märke till min viktnedgång. Rektorn kom fram till mig dagligen och frågade om jag åt som jag skulle osv, så då slutade jag minska matintaget, jag stannade på den nivån jag var på istället. Åt varken mer eller mindre. Men sedan tog Nina och Jimmy tag i det på riktigt, mina vänner började lägga upp min mat på tallriken och tvingade mig att äta upp allt, och ja.. visst, jag är fortfarande underviktig, men det är inte alls på samma nivå som innan även om mat fortfarande äcklar mig.
Ser jag en hamburgare eller pizza vill jag egentligen springa åt andra hållet, men är man bra på att låtsas så är man, det är liksom något som man tvingas lära sig med tiden, så jag tvingar mig själv till att äta upp den om någon är i närheten. Därför äter jag aldrig när jag är själv, för jag vet att det kommer sluta med att jag inte äter något alls, att jag slänger det eller spyr. För att jag inte har någon som kan pusha mig till att äta, och utan den någon skulle jag aldrig få i mig maten.
Jag kämpar fortfarande med att få i mig ett dagsbehov utav allt, och ja, det är sant. Jag ställer mig på vågen dagligen, livrädd för att den ska peka på mer än jag vill. I somras gömde de den för mig, men jag tror att de ställde tillbaka den när de insåg att det hade motsatt effekt - jag struntade i att äta överhuvudtaget eftersom att jag inte hade någon kontroll utan den.
Men det börjar bli bättre och det jag ville säga med detta var att det finns så många där ute som man inte ens funderar på om de har problem med maten, men det är så många. Och jag vill inte ha det så. Jag står inte med mig själv att vara anledning till att folk har det så - för även om jag personligen inte är en anledning till det så är jag fortfarande en del av samhället, hur mycket jag än avskyr det, och det är samhället som är anledningen till allt detta. Det är faktiskt så.
Samhället. Det är så sjukt. Jag hatar det verkligen. Så mycket som har gått fel. Som verkligen inte är som det borde. Kom igen, varför ska alla vara så sjukt smala att man ser skelettet på dem? Varför ska man se ut på ett visst sätt, varför ska man vara på ett visst sätt, varför ska allt vara enligt punkt och pricka? Varför ska man vara ”perfekt”? Det finns inte ens ett ord som heter så, inte egentligen. Det är ett ord vi har hittat på för att beskriva hur saker och ting ska vara, när allt är helt rätt. Men det finns inga rätt eller fel i denna världen längre. För hur kan man veta att man gör något som är fel om det sedan leder till något som är rätt? Det fungerar inte. Vi sjuka människor ville ha ett ord som beskriver hur något är när det är helt felfritt, det var så ordet perfekt kom till. Men det funkar inte så. Alla har olika syner på allt, därför kan mitt perfekt vara någon annans misslyckande. Ja, du fattar?
Tror jag borde avrunda nu, skulle kunna skriva hur länge som helst om hur mycket som helst, men tiden springer iväg, mörkret börjar slå sig till ro över landskapet och jag ska båda städa och snart sova och för att inte glömma bort verkligheten så måste jag ju plugga också. Det blir en tuff dag imorgon med blandade känslor, blandade intryck och blandade tankar. Precis som alla andra dagar. Men det är sådant man vänjer sig vid och lär sig leva med. Det är sådant som på något konstigt sätt formar en till den man blir i slutändan. Det är sådant som får en att bli så trött, men samtidigt så nyfiken. Nyfiken på vad som kommer hända, trött på att vara med om det. Trött på att känna känslorna försvinna och trött på att vara trött.
Det mesta utav allt detta var väl bara ordbajseri som Rebbi säger, men det ordet stämmer verkligen in så himla bra. Ordbajseri. Ord som bara ploppar ut liksom. Haha asbra ju. Ord som kommer direkt från mig, från mitt innersta. Utan att jag egentligen tänkt så mycket på vad det är jag skrivit, jag har liksom bara låtit mina fingrar löpa över tangenterna och låtit dem forma orden de format.
Och du, om du har kommit ända ner hit, och läst allt; Wow, säger jag bara. All credit till dig! Hade jag varit du hade jag slutat läsa för länge, länge sedan. Du är sjukt awesome. Och tålamod måste du haft med som stått ut med allt blafseri, med all röra och alla klagomål på vårt usla samhälle.
Och bara så du vet, du har just läst över 3 fulla A4- sidor.
Grattis! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar