Jag är så otroligt trött på människor.

Alltid är det någonting som händer.
Alltid är det någon som sviker, som gör det där oväntade.
Ju äldre man blir, desto färre har man/kan man ge förtroende åt.
För man vet att förr eller senare bryter dem sina löften ändå.
De gör det där som de alltid sagt att dem aldrig skulle göra, de berättar dina innersta hemligheter för andra, dem lämnar dig som en ruin - utan att så mycket som höja på ögonbrynen.
De tar slut på ditt förtroende för mänskligheten.
Så är det bara.
Den enda som jag vet aldrig skulle vika från min sida det är ta mig fan Jimmy.
Han är som den föräldern jag aldrig fick, och jag tror att han har förstått det med.
Ändå har jag inte känt honom längre än 9 månader.
Och jag önskar att det var han som uppfostrat mig, och fick mig till att vara den jag är idag. På sätt och vis är det ju så, för som jag är nu hade jag aldrig varit om jag inte flyttat hit.
Jag har blivit en helt annan människa, tack vara han och Nina.
Men han finns alltid.
Pappa, bror, bästa vän och allt i ett.

Får ryck på människor. Skäms över att själv vara en.