Kvällstankar

Sarah Hallberg.
För ett år sedan.

Sarah Hallberg.
Nu.

Det är två helt olika personer med två helt olika liv.
Att jag skulle få det så bra som jag har det nu kunde jag aldrig tro, inte ens i min vildaste fantasi.
Jag har människor som bryr sig om mig, som kämpar tillsammans med mig.
Ska jag vara ärlig vet jag exakt vad jag gjorde för 365 dagar sedan.
Jag var hemma hos min dåvarande pojkvän, hade ännu en gång flytt dit. Bara för att slippa vara hemma. Bara för att jag inte orkade med allt bråk, alla skrik, alla förolämpningar som flög kors och tvärs mellan oss osv. Jag hade bara någon dag tidigare hört min mamma säga rätt upp i mitt ansikte att hon gett upp mig, att jag var en omöjlighet.
För ett år sedan såg jag bara mörker när jag såg mot framtiden, nu ser jag snarare ett liv som faktiskt kan fungera. Jag kan göra det jag verkligen vill, jag kan uppfylla mina drömmar - även om jag har en hel del jag måste ta itu med mig själv först, men det kan gå bara jag ger mig fan på att lyckas.
Jag bor tillsammans med en utav världens bästa människor, och har resten utav världens underbara människor till vänner. Kan det bli bättre? Tror inte det alltså.
Men vet ni ändå vad det bästa är?
Jag behöver inte ständigt jagas utav oroliga tankar på hur det kommer bli när jag kommer hem, jag behöver inte oroa mig för vad som kommer hända, jag behöver inte vara rädd längre. Och det enbart för att jag nu har ett hem där jag är trygg till 110%.
Ska jag vara ärlig tror jag att Jimmy är den enda människan jag verkligen litar på, no matter what. I vått och torrt.
För alla andra, man har ingen aning om vad som händer i framtiden. Man kan bli ovänner, flytta ifrån varandra, ja allt det där som händer när man slutar skolan.
Men jag vet att Jimmy alltid kommer finnas där för mig, även när jag är en 57årig tant. För det är det familjemedlemmar gör. Okej visst, jag har väl kanske inte den bästa erfarenheten utav familjemedlemmar, men du fattar.
Sedan finns det en människa som jag tackar extra mycket, för utan honom hade jag aldrig flyttat hit, utan honom hade jag aldrig tagit tag i problemet. Han fanns där för mig dag som natt, torkade mina tårar och fick mig alltid till att le igen. Han var den som just då gav mig kraft, mod och ork till att gå till soc. Läser du detta vet du vem du är.
Och nej, jag skäms inte över att säga att det var jag som gick till soc, jag skäms inte över att säga att jag bor i familjehem - för det är ta mig fan det bästa som någonsin hänt mig.
Jag tackar soc dagligen i mina tankar för att de bokstavligt talat räddade mig.
För att de gjorde så jag fick flytta hit.
För att de tog mig på allvar.
För att de förstod.
För att de gav mig den familjen jag aldrig fick.

& det finns inga ord eller handlingar som kan förklara min tacksamhet gentemot dem - det skulle vara alltför klent.