Mamma och pappa skiljdes när jag var 4 år, pappa flyttade upp till Stockholm (egentligen var det planerat att hela familjen skulle göra det) och jag, mina två systrar och mamma bodde kvar i Majorna, Göteborg.
Jag & mina systrar tog flyget upp till pappa varannan helg men genom åren dog det ut och nu är jag där kanske 2 gånger/år eller något.
Efter typ 2-3 år träffade mamma min styvfarsa som hon nu bor med sedan cirkus 10 år tillbaka & som dessutom har gett mig en underbar lillebror. Dock tvingades vi flytta från Göteborg och ner till Småland när jag var 7.
Jag och mamma har alltid stått varandra nära och det har aldrig varit några problem mellan oss. Jag förstod henne och hon förstod mig, inte ord behövdes mellan oss, bara blickar.
Sedan var det något som hände. Jag vet inte, jag antar att jag fick den där känslan alla får någon gång - att vilja vara fri. Sedan den dagen är det inget som fungerat mellan oss. Vi förstår oss verkligen inte på varandra och vi ser varandra som något från en annan planet.
Vi kan knappt snacka om ytliga saker utan att helvetet bryter ut vilket resulterade i att jag flyttade därifrån i mitten utav januari i år.
Just nu har jag ingen kontakt alls med min mamma & det känns både skönt och konstigt. Men jag tänker nästan aldrig på det utan lever mitt nya liv och försöker låta bli att påverkad av gammalt. Min mamma & jag bråkade konstant och vi gjorde nog de mest sjuka grejerna mot varandra. Att inte bo där längre har tagit en oväntad positiv vändning för mig.
Jag och min pappa har aldrig haft särskilt bra kontakt och när jag har varit hos honom har vi alltid skrikit på varandra och ett tag hördes vi aldrig av. Det kunde ta månader innan vi fick minsta livstecken från varandra. Som tur är har det blivit mycket bättre mellan oss det senaste halvåret och jag bara älskar det. Jag kan ringa honom när som och han svarar, han ringer mig och jag kan ringa honom bara för att prata, bara för att få prata av mig alla känslor och alla tankar som rör sig i huvudet.
Något som hade gjort allt mycket lättare är nog om de två hade kunnat snacka med varandra som normala människor och inte bete sig som två treåringar som vägrar titta på varandra, som vägrar prata med varandra.
Men det är ändå något som jag vant mig vid och som inte påverkar mig så himla mycket även om det kommer stunder och perioder då det hade förenklat saker och ting något otroligt.
Men ja, rollerna har vänts den senaste tiden och jag har nu pappa där jag förut hade mamma.
Har många gånger varit nära att flytta upp till honom men efter att ha tänkt efter en extra gång har jag aldrig gjort det, även om det skulle vara otroligt skönt att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar