Livet blir aldrig som man tror

Varför är det alltid när man ska sova som alla tankar kommer fram? 

Alla tankar om gamla tider, familjen, minnen, vänner man en gång hade, grejer som hänt, låtar som stämmer in något sjukt, matproblem, soc, vänner man önskar man kunde hjälpa mer än bara genom att finnas, viktproblem, allt som hänt som verkar kommer ikapp en nu. 

Nu när allt äntligen börjar bli bra och jag äntligen vågar börjar må bra, då ska allt som hänt självklart komma ikapp och förstöra. 

Jag får inte träffa min lillebror. Eller jag får, men bara under vissa krav som jag omöjligt kan uppfylla. 

De som känner mig vet hur mycket min bror betyder för mig & det är de enda som ens kommer i närheten utav förståelse när jag säger att jag inte klarar mig utan honom. Han betyder så otroligt mycket för mig. Mer än någon annan. Han fyller 9 år i höst. Den första utav hans födelsedagar som jag inte kommer få uppleva. När han fyller år kommer jag inte ha bott under samma tak som honom på 8 månader och 2 dagar. 

När jag var lika gammal som han är nu, då föddes han. Då nästintill flög jag inne på BB när jag rusade till mammas och hans rum. Jag har kvar tröjan jag hade på mig när jag för första gången höll honom i min famn.

På den tiden kunde jag aldrig tro att jag några år senare skulle bo i familjehem. Och verkligen inte att jag skulle ha turen att bo i världens bästa familjehem. Att jag skulle ha turen att komma till två underbara människor som verkligen bryr sig om mig, som stöttar mig helt och fullt i allt jag gör, som litar på mig till tusen, som låter mig vara den ungdomen jag är. De låter mig göra fel, de låter mig göra misstag och sedan lära mig utav dem. De låter mig misslyckas trots deras varningar - just för att jag ska lära mig, de ger inte upp hoppet om mig för det, och det bästa utav allt - de dömmr mig inte. De stöttar mig genom allt och finns alltid där för mig, genom ur och skur, vilken tid på dygnet det än är. Hjälper mig upp när jag är på väg ner till botten & håller mig kvar ovanför ytan, de ser till att jag inte sjunker igen.  För några månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle säga såhär om någon vuxen människa, men nu säger jag det om två stycken; jag litar på dem.

Jag är så otroligt tacksam för att jag fick denna chansen, för att mitt liv tog denna vändningen. Hade det inte gjort det vet jag inte vart jag hade varit idag. 

Så till alla ni där ute som tycker att soc är skit och som tycker att de bara förstör för familjer - ni har så fel. Visst, det finns säkert de fall där de förstör mer än gör nytta, men jag är övertygad om att de ändå gör mer nytta än de förstör - i alla fall ur en längre synvinkel. Sedan kan det säkert i början bara vara skit alltihop, men de gör det dem anser är bäst för barnet/barnen och det är det de finns till för, att se till att Sveriges barn får en bra uppväxt. Kom ihåg att de aldrig skulle göra något enbart för att jävlas (de drar sig faktiskt från att göra en placering, utan de ser hellre att man försöker lösa problemet hemma först & om det inte funkar vill de helst att man flyttar till en anhörig eller flyttar ihop med sin pojk/flickvän om man har en sådan, än att man flyttar till ett familjehem), de ser saker ur ett längre perspektiv än de flesta andra, de vill inte bara att barnet eller den vuxna ska ha det bra för stunden, för några månader eller några år, utan de vill att man alltid ska ha det så bra som möjligt, och de gör sina insatser därefter.

Jag är oerhört tacksam för att soc fanns där för mig, och för att de lyssnade. De borde ha ett pris för de lyssnade på mig när ingen annan förstod eller insåg allvaret i situationen. ♥
Sedan ska självklart en vän till mig också ha ett tack, för det var han som gav mig modet och styrkan till att kontakta soc & han vek aldrig från mig sida under den perioden, utan fanns alltid där för att stötta mig när jag inte orkade och gav mig ny kraft och nytt mod när det behövdes. 

All kärlek till dig på soc som hjälpte mig. Du vet vem du är.